100 000 kronor går till Marja-leena Sillanpää
"Marja-leena Sillanpää formulerar sig med samma exakta förströddhet i både ord och bild. Förundrad dras man in i hennes ordbildvärldar och inser att det är i det förbisedda man ser livet. Hennes iakttagelser av vad som sker med oss medan vi lever sträcker sig från det banala till det sublima. Den allvarliga bakgrunden till allt hon ser är det oundvikliga slutet. Ordet död med alla dess sammansättningar förekommer ofta i hennes böcker, som kan läsas och begrundas som en slags tröstens katekeser: ”Skeppet sjunker. Dödsskrän tycks ljuda. Från alla håll. På däck kämpar alla. En strid. Om en plats. I för få livbåtar.”
Marja-leena Sillanpää fann en vän i Elis Eriksson som skrev en bok om en gråtande kvinna han sett på stan, som intog hans hjärta utan att han visste varför hon grät. Marja-leena skrev en hyllning till Elis, en text hon kallade ”Tårar”, som handlar om hur det är att våga visa och tala om känslor.
Bakom orden och teckningarna finns alltid tomheten: ”Om du inte trycker. Så trycker någon annan ner dig. Det är det som knakar. I våra skor.” Nu står skorna där, i solitt järn men tomma, precis som de för länge sedan utgångna pipetorna i lika solitt järn. Att så gediget gestalta tomheten kan vara en besvärjelse av den. ”Vi kan stå emot. En bomb. Som smäller helt nära. – Men vissa stunder kan vi inte stå. Emot. Något alls.”
Sillanpää beskriver mentala orter där det är lätt att känna sig hemma trots att beskrivningarna - både de tecknade och de skrivna, saknar all likhet med det man tidigare sett eller läst."
